Det har snart gått 20 år sedan jag skrev rapporten "Idrottsanorexi-Vad är det?" och enligt många sakkunniga så håller den fortfarande hög standard på hur man kan upptäcka, förebygga och behandla idrottsutövare som på olika sätt drabbas av ätstörningar som i sin tur kan leda till anorexi och bulimi. Under mitt arbete som förbundskapten både i Sverige och i Norge kom jag nära kontakt med drabbade elitidrottare och jag är väldigt glad att det norska projektet "Sunn Jenteidrett" numera är en permanent verksamhet. Fortfarande står vi i Sverige och stampar på nästa samma plats fast både forskningen "skadebilden" hos svenska elitaktiva säger att vi måste ta tag i problemet. Min enkla slutsats av det tröga mottagande som mitt arbete fick inom idrottens bestämmande väggar (undantaget SOK) är att:

• hade anorexi varit en i huvudsak manlig sjukdom (förhållandet är 1:20
• hade anorexi behandlats av andra vårdenheter än bara psykiatrin...
• hade kostbudskapet från alla nutritionsproffs varit anpassat efter idrottens krav och efter den växande individens träningsintensitet...

...då hade anorexi inom idrotten varit en mycket udda företeelse. Tyvärr är det inte så.

Därför anser jag att idrottsrörelsen framför allt på nationell men också på distrikts- och klubbnivå måste verka för att förebygga och förhindra utveckling av anorexi inom idrotten.

 

Anorexi inom idrotten

I studien Diagnos och behandling av anorexi inom elitidrotten (1995), som Anorexicentrum (Huddinge Sjukhus) genomförde tillsammans med Riksidrottsförbundet, visade man att grundorsakerna till anorexi inom elitidrotten är framför allt hög fysisk aktivitet (inklusive mycket träning) i kombination med svårigheten att äta så mycket mat som kroppen behöver för att återställa balansen mellan ”energiåtgång” och ”energiintag”. Undersökningen visade också skillnader mellan ”idrottsanorexi” och ”vanlig anorexi”.

Läs mer om mina tankar kring "Ätstörningar inom idrotten", se nedan:

Tankar om ”Ätstörningar inom idrotten”

 

”Landslag mot våld”, ”Starta Vågen”, ”Anti-Doping”.

Det förekommer och det har förekommit ett antal kampanjer för vad som är ”rätt eller fel” inom den svenska idrotten. Kampanjer som har till uppgift att informera, fokusera och inte minst förhindra det onda inom idrotten. Kampanjer för att lyfta fram fairplay, moral och etik. Kampanjer för att stärka idrottens trovärdighet.

 

Nu vill jag slå ett slag för ”Idrotten vs Anorexin”. Ätstörningar, som kan leda till anorexi, är ett ständigt förekommande och ett alltmer växande problem inom idrotten.

 

Det har nu gått mer än 10 år sedan då jag slutade mitt arbete att hjälpa elitidrottare som på olika sätt hade fått ätstörningar, ett anorektiskt beteende eller i värsta fall anorexi. Min enkla slutsats av det tröga mottagande som mitt arbete fick inom idrottens bestämmande väggar (undantaget Olympisk Support) är att:

 

• hade anorexi varit en i huvudsak manlig sjukdom (förhållandet är 1:20)...
• hade anorexi behandlats av andra vårdenheter än bara psykiatrin... 
• hade kostbudskapet från alla nutritionsproffs varit anpassat efter idrottens krav och efter den växande individens träningsintensitet...

 

...då hade anorexi inom idrotten varit en mycket udda företeelse. Tyvärr är det inte så.

 

Därför anser jag att idrottsrörelsen framför allt på nationell men också på distrikts- och klubbnivå måste verka för att förebygga och förhindra utveckling av anorexi inom idrotten.

 

Anorexi inom idrotten

I studien Diagnos och behandling av anorexi inom elitidrotten (1995), som Anorexicentrum (Huddinge Sjukhus) genomförde tillsammans med Riksidrottsförbundet, visade man att grundorsakerna till anorexi inom elitidrotten är framför allt hög fysisk aktivitet (inklusive mycket träning) i kombination med svårigheten att äta så mycket mat som kroppen behöver för att återställa balansen mellan ”energiåtgång” och ”energiintag”. Undersökningen visade också skillnader mellan ”idrottsanorexi” och ”vanlig anorexi”.

 

I jämförelse med ”vanlig” anorexi framstår det tydligt att idrottsanorexi är mindre svårartad. Viktnedgången är inte lika stor hos idrottsanorektiker som hos vanliga. Störd kroppsuppfattning noterades inte hos idrottsanorektiker. Bilden av att man som smal tjej ser sig själv som en tjockis i spegeln stämmer inte heller. Den fysiska aktiviteten tillsammans med restriktivt ätande samt att idrottsflickorna är mycket inriktade på att prestera resultat är de avgörande faktorerna för att de ”drabbas” av idrottsanorexi. När man utvecklar anorexi följer också en upplevelse av att ha misslyckats. Många anklagar sig själva vilket innebär att de ställer höga, ibland orealistiska höga krav på sig och sina egna prestationer.

 

Flera av dessa flickor i denna undersökning var också ”knappa” vegetarianer (äter mycket sallader och lite energirik kost) utan tillräcklig kunskap om näringslära, vilket medför stora problem vid hård fysisk träning. Man fann också att alla idrottsanorektiker hade blivit av med sin menstruation. Är mensen mycket oregelbunden eller helt borta är det tecken på att fettdepåer i kroppen är för små vilket innebär att produktionen av det kvinnliga könshormonet östrogen upphör. Konsekvensen av detta är att upptaget av kalcium till skelettet avtar med risk för benskörhet. Sömnlöshet, koncentrationsvårigheter och problem med trötthet var också mycket vanligt.

 

Vad det gäller psykiska problem anser forskarna vid Anorexicentrum att detta är mer en följd av idrottsanorexi och inte omvänt. Om det är så att bakomliggande psykiska problem skapar ett anorektiskt beteende skulle psykiska problem vara 10-15 ggr vanligare inom idrottsrörelsen än inom befolkningen i övrigt eftersom anorexi är 10-15 ggr vanligare inom idrotten (Bergh C, Södersten P, 1993). De psykiska problem som noteras under undersökningen, t ex ångest, lindrig viktfobi  och självmordstankar, får istället ses som ett resultat av idrottsanorexin. Detta tolkningssätt får dock ej förringa betydelsen av de psykiska problemen. Emellertid får man vid en diagnos av anorexi (inkl idrottsanorexi) ha en annan utgångspunkt än bara den psykiatriska inriktningen.

 

I tidigare studier (Bergh C, Södersten P, 1993 och Sundgot-Borgen J. 1993) visade man dels att ätstörningar är vanligare hos elitidrottare än hos normalbefolkningen dels att vissa idrotter var mer utsatta än andra. Man vet också att var sjätte elitidrottande idrottsgymnasieflicka visar symptom på anorexi, dvs ett anorektiskt beteende. Anorexi är dessutom den tredje vanligaste sjukdomen bland flickor i åldern 14-19 år.

 

Uthållighets-, vikt- och estetiska idrotter hade mer problem med anorexi än andra idrottsgrenar, men samtidigt konstaterades att alla idrottsgrenar hade eller har haft någon aktiv med anorektiska problem. Därmed blir tränarens roll inom olika idrotter mer viktig när det gäller att upptäcka ett anorektiskt beteende hos de aktiva (Andersson G, 1996).

 

Ny behandlingsmetod

Dessa faktorer möjliggör en annan syn på anorexi och därmed också en annan form av behandling som både tar mycket kortare tid och kostar mycket  mindre pengar. Denna behandling är framarbetad vid Anorexicentrum (Bergh C, Eklund S, Eriksson M, Lindberg G, Södersten P, 1996).

 

Behandlingen av dessa elitidrottande patienter vid Anorexicentrum är mycket annorlunda än traditionell psykiatrisk behandling. Människan sätts i centrum och behandlingen är helhetsbaserad. Kärnan i behandlingsformen är att minska aktiviteten och att med hjälp av Mandometer® lära sig att successivt normalisera sitt ätande samt att efter varje större måltid (3 st) vila liggande med värme.

 

Eftersom träningen är en mycket stor del av en idrottares liv och att för mycket träning är en av huvudorsakerna till att få anorexi inom idrotten vore det självklart att arbeta med denna variabel mera ingående i behandlingen av patienterna. Dessutom kan det vara ett sätt att höja effektiviteten ytterligare i behandlingen genom att arbeta aktivt med träningen i rehabiliteringen. Detta skulle innebära att man arbetar mycket mer med aktivitets- och träningsplanering för varje individ (elitidrottare med ätstörning) i behandlingens olika faser.

 

I rapporten Idrottsträning i rehabilitering av patienter med ätstörningar (1997)beskrivs hur idrottstränaren kan medverka aktivt till att påskynda och effektivisera behandlingen av anorektiker, idrottsanorektiker respektive personer med ätstörningar. Denna behandling har genomförts tillsammans med Anorexicentrum.

 

Hormoner påverkar

Vid hård fysisk träning aktiveras olika biologiska stressmekanismer i kroppen. Både när kroppen ansträngs hårt och vid dåligt matintag stressas den på liknande sätt. För mycket och för hård träning samt för lite mat stimulera binjurebarken att producera stresshormon. Hjärnan besvarar detta genom att skicka ut ”belöning” i form av dopamin. Detta är kroppens förmåga att försvara sig kortsiktigt att klara av belastningen från den hårda träningen och bristen på energi. Dopamin ger kroppen en känsla av välbefinnande.

 

Rent praktiskt innebär detta att om en idrottare minskar matintaget och ökar den fysiska aktiviteten upplevs detta som belönande på grund av att de celler i hjärnan som kontrollerar belöningen aktiveras. Även omgivningens signaler, exempelvis uppmuntran eller krav från tränare eller föräldrar, aktiverar ”belöningscellerna”. Stressfaktorer i omgivningen kan kopplas samman med kroppens kontrollsystem för stress och belöning. Det visar sig också att hormonbalansen är olika hos oss människor vilket medför att de som utsöndrar mer stresshormon än andra har större risk att hamna i ett anorektiskt beteende och därmed lättare för att drabbas av anorexi. En hårt tränande individ är särskilt uppmärksam på de signaler i omgivningen som kan leda till belöning. Inom idrotten finns det många tillfällen där dessa signaler är förknippade med tränings- och tävlingssituationer. Från att till en början ha varit direkt belönande, kommer kombinationen av hård träning och för lite ätande att leda till ett anorektiskt beteende som kan bibehållas om tränaren fortsätter att stimulera detta.

 

”Idrottsanorexi” är inte som ”vanlig anorexi”

I jämförelse med ”vanlig” anorexi framstår det tydligt att idrottsanorexi är mindre svårartad. Viktnedgången är inte lika stor hos idrottsanorektiker som hos vanliga. Störd kroppsuppfattning noterades inte hos idrottsanorektiker. Bilden av att man som smal tjej ser sig själv som en tjockis i spegeln stämmer inte heller. Den fysiska aktiviteten tillsammans med restriktivt ätande samt att idrottsflickorna är mycket inriktade på att prestationer är de avgörande faktorerna för att de ”drabbas” av idrottsanorexi. När man utvecklar anorexi följer också en upplevelse av att ha misslyckats. Många anklagar sig själva vilket innebär att de ställer höga, ibland orealistiska höga krav på sig och sina egna prestationer.

 

Flera av dessa flickor var också ”knappa” vegetarianer (äter mycket sallader och lite energirik kost) utan tillräcklig kunskap om näringslära, vilket medför stora problem vid hård fysisk träning. Man fann också, vilket inte överraskade, att alla idrottsanorektiker hade blivit av med sin menstruation. Problem med trötthet och sömnlöshet var också mycket vanligt.

 

Svårt att äta mycket

En central roll i förebyggande och i behandling av anorexi är givetvis att studera flickors ätbeteende. Män och kvinnor kan äta olika mängd mat. Människan har inte förändras biologiskt sett på flera tusen år. Mannen, som var ute långa tider för att jaga, åt stora mängder mat när han fick möjligheten att äta medan kvinnan, som var hemma och skötte barnen, åt mat lite då och då. Det finns alltså historiskt sett en skillnad på hur mycket en man och hur mycket en kvinna kan äta vid ett och samma tillfälle. Kvinnor har svårt att äta lika mycket som en man.

 

Ett antal män och kvinnor fick under en vecka äta frukost, lunch och middag. Den sjätte dagens middag och den sjundes dagens frukost togs bort. Vid påföljande lunch åt männen i stort sett ”i kapp” förlusten av missad middag och frukost medan kvinnorna åt lika mycket som vid tidigare luncher. Troligtvis har vi ett genetiskt arv av biologiska mekanismer med oss från stenåldern. Med detta i beaktning ska man vara observant med måltidsordningen hos kvinnor. Det är troligtvis bättre med ”lite men ofta-måltider” för kvinnor, t ex frukost-mellanmål-lunch-mellanmål-middag-kvällsmål.

 

Eftersom kvinnor har svårt att äta stora mängder av mat, kan detta vara en av förklaringarna till varför kvinnor bör ha mycket stor respekt för långtidsträning och det energibehov som behöver täckas för att klara denna typ av träning.

 

Tidiga signaler

Tränare kan vara observant på tecken som tyder på ätstörningar hos de aktiva. Dessa tecken kan man se framförallt under de faser som vi kallar ”återhållsamt ätande” och ”positiv fas”. I samband med träningsläger och tävlingsresor är det mycket lättare att upptäcka ett anorektiskt beteende. Det är framför allt vid måltiderna man kan vara observant. Om någon av nedanstående saker var och en för sig skulle inträffa, ansträng din observation. Om dessa signaler pågår tillsammans gäller det att som vuxen reagera och framför allt agera för att hjälpa.

Bry dig! Nu har Du chansen att hjälpa. Det blir bara svårare längre fram.

 

• Jag har redan ätit.
• Plottrar i maten. Flyttar maten hit och dit.
• Skär maten i småbitar.
• Använder sig av små tallrikar.
• Äter mycket sallad.
• Äter ensam.
• Ändrar sina matvanor.

 

Dessa saker är i mina ögon ett stört ätbeteende. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, blir en bra elitidrottare genom att äta så här. Om nedanstående faktorer också kommer in i bilden, då har man fått en person med klara anorektiska störningar i sin grupp. Reagerar man inte nu anser jag att man gör tjänstefel både som tränare och medmänniska. Det är vår skyldighet att reagera och att agera.

 

• Ökad träningsmängd, oftast i kvantitet i form av fler eller längre pass.
• Menstruationen försvinner.
• Ökad aktivitet inom andra områden.
• Ibland är man av oförklarlig anledning ledsen eller sorgsen. Deppig.

 

Om man inte ännu har reagerat och följande saker tillkommer...:

 

• Ett magert och utmärglat utseende
• Frusenhet. Går gärna omkring i stora och ”bullsiga” kläder.
• Fixerad vid matintag och vikt.
• Huvudvärk. Äter ofta Treo, Alvedon, Magnesyl eller liknande.
• Problem med sömnen.
• Yrsel och svimningar.
• Rödsprängda ögon.
• Torr hud och torrt hår.
• Många och långa toalettbesök.
• Förstoppning.

 

...bör man snarast kontakta läkare eller motsvarande. Det är vid detta beteende som Du har svårt att få kontakt med den drabbade. Nu behövs professionell hjälp.

 

Behandling av idrottsanorexi

Biologisk infallsvinkel

Eftersom man har konstaterat med stor säkerhet att bantning i kombination med hög fysisk aktivitet ”orsakar” självsvält bör man utgå från detta i en behandling av idrottsanorexi. Utifrån dessa fakta har man vid Anorexicentrum hittills framgångsrikt behandlat ett trettiotal patienter.

 

Ett mycket starkt skäl för att i behandlingen ta fasta på dessa mätbara beteendeförändringar är att det saknas identifierade biologiska riskfaktorer för anorexi. Det finns däremot en identifierad hormonell markör för anorexi: den förhöjda koncentrationen av hjärnans stresshormon CRF (corticotropin-releasing-factor). Den höga CRF-nivån hos anorektiker är effekten av bantning och hög fysisk aktivitet. Man vet att dessa båda riskfaktorer för anorexi aktiverar CRF-frisättningen i hjärnan. Man vet också att höga CRF-nivåer aktiverar hjärnans belönings- och uppmärksamhetscentra.

 

Dessutom har man noterat att det hos anorektiker inte sker någon frisättning av de normala substanserna för mättnad: aminosyror och kolecystokinin CCK-8. Frisättning av dessa sker hos normalpersoner i samband med måltid. Man har också upptäckt att det föreligger en fördröjning i de biologiska förändringarna fast beteendet när det gäller ätning har normaliserats. Denna jämvikt mellan biologi och beteende kan ta lång tid. Därför bör patienten gå på kontroll även lång tid efter att den direkta behandlingen har avslutats.

 

Träningen

För en person som har drabbats av idrottsanorexi är det viktigt att träningen minimeras samtidigt som den sociala kontakten med kamraterna i klubben bibehålls. Träningsmängden kan minskas till en fjärdedel och ska endast innehålla korta pass om 20-30 minuter i ett lågt tempo (ca 50-60 % av max syreupptagningsförmåga) 2-3 ggr i veckan. Detta innebär i praktiken snabb gång eller joggningsfart eller vad man kallar ”snacktempo”.  All tävling bör undvikas tills balans råder, dvs att man har återfått normalt ätbeteende, vikten är normal och menstruationen åter är igång.

 

Maten

En mycket känslig ålder för att utveckla idrottsanorexi är när flickan övergår till att bli kvinna. Under tonåren händer mycket med människan såväl biologiskt som psykologiskt och sociologiskt. Detta i kombination med att träna och tävla intensivt ställer stora krav på vad man äter. Det behövs både energi och näring i relativt stora mängder. Normalt energiintag för ungdomar, som tränar dagligen, är ca 3000-5000 kcal per dag. ”Normal” energinivå för en idrottsanorektiker kan vara mellan 800-1500 kcal per dag vilket innebär att man äter t.o.m. under basalbehovet, dvs den minsta mängd energi som behövs för att hålla kroppen igång.

 

Tillsammans med lite träning (eller ingen träning alls) och successivt ökat matintag kan man väldigt snart vända trenden med ökad vikt som resultat. Det viktigaste är att man fördela det dagliga matintaget över flera måltider enligt följande tabell:

                                                                                                                                                                              Måltid           %             kcal               kcal               kcal              kcal

Frukost         25%               500                625                750                875

Mellanmål      5%                100                125                150                175

Lunch            30%               600                750                900                1050

Mellanmål      5%                100                125                150                175

Middag          25%               500                625                750                875

Kvällsmål      10%               200                250                300                350

Totalt            100%            2000              2500              3000              3500

 

Det kan vara av stort värde att ta reda på hur mycket den drabbade äter innan man kör igång ovanstående schema. Idag finns det en del bra kostanalysprogram. Om man börjar med för mycket mat första veckan är risken stor att det blir ett bakslag. Maten blir då en fiende, inte en vän. Troligtvis är det bättre att starta med 2000 kcal/dag eller ibland t.o.m. mindre bara för att kunna anpassa sig till det nya livet. Det är också lättare att äta om man får mat som man tycker om. En måltid bör vara en högtidsstund för syn, smak och lukt.

 

Anorexi inom orientering

När jag i slutet av 80-talet upptäckte att det fanns flickor med anorektiskt beteende i mina träningsgrupper, vilket tyvärr var i det senaste laget, tog jag kontakt med vår förbundsläkare för att finna en lämplig lösning. Vi var överens om att vi inte kan acceptera eller tolerera någon typ av anorektiskt beteende i vår landslagsverksamhet. Det vore fel, både mot de drabbade flickorna och mot idrottens idé. De signaler jag som ledare sänder iväg till mina aktiva vad som är rätt eller fel beteende får automatiskt en konsekvens i tränings- och tävlingsverksamheten.

 

Orientering är en oerhört krävande och fysiskt tuff idrottsgren på internationell nivå och en av riskerna är att felaktiga signaler från mig som ledare också ger felaktiga impulser till tränings- och ätbeteende. Jag tror att vi måste ständigt vara observanta på trender inom träningsutvecklingen för att se vilka konsekvenser dessa skapar för de aktiva men också för en kommande idrottsgeneration.

 

Tränaren är viktig för de aktiva

Tränaren har en mycket viktig roll, speciellt manliga tränare för kvinnliga aktiva. Både i sitt sätt att leda gruppen under träning och tävling samt att i sin sociala kompetens utveckla den aktive som människa genom idrotten. Som ledare bör man också förstå att varje människa är unik vilket innebär att alla har olika behov av uppmärksamhet, stöd, entusiasm, inspiration och feedback. En tränare bör se till att man lyfter fram glädjen i träningen. Följande påstående kan få vara en ”kom-ihåg” till tränare som tränar kvinnliga aktiva:

 

• Att vara medveten om att det finns en överrepresentation av individer som har lätt för att utveckla ätstörningar.
• Att tänka på att ej fälla sk oskyldiga kommentarer vad gäller vikt och kroppsligt utseende. Detta kan, vid fel tillfälle, få dramatiska konsekvenser.
• Att tränare, ledare och föräldrar inte ska kräva att en ung människa som fortfarande växer ska gå ner i vikt.
• Att man betonar behovet av regelbunden och näringsrik kost. Fett är nödvändigt, speciellt för växande ungdomar.
• Att man lär sig se tidiga signaler.
• Att man ställer upp gemensamma och realistiska mål.
• Att man har en fungerande kommunikation mellan tränare och aktiv.
• Att man har förtroende för varandra.

 

Vi kan en hel del idag, därför:

• bör vi föra ut budskapet och arbeta aktivt med idrottstränare, skolpersonal och ungdomsledare.
• bör vi forskningsmässigt fördjupa oss i olika delar av problematiken, bl a kombinationen träning och kost.
• bör idrottsrörelsen centralt ta ett samlat ansvar och hjälpa specialförbunden genom att gå i fronten för ”Idrotten vs Anorexin”

 

Följande punkter kan idrottsrörelsen gemensamt arbeta med i framtiden:

 

• Utifrån pilotstudien ”Idrottsträning i rehab…” bör man starta upp ett mer omfattande forskningsprojekt (under 2-3 år) för de idrottare som har drabbats av anorexi och de idrottare som har ett anorektiskt beteende (men inte är sjukdomsfall) avseende träningens betydelse för behandlingen av anorexi eller anorektiskt beteende.

Ansvar: RF

 

• Tillsammans med Anorexicentrum arbeta vidare med samma typ av arbete som beskrivs i rapporten ”Idrottsträning i rehab...”.

Ansvar: RF

 

• Starta upp en ”telefonanorexi-jour” med personal från idrottsrörelsen och Anorexicentrum. Denna jour tar i första hand om de samtal som avser personer som har ätstörning eller anorektiskt beteende men ej anses vara så pass sjuka att de kräver behandling på sjukhus.

Ansvar: RF

 

• Genomföra presumtivt arbete i form av temautbildningar inom varje distrikt (ev större kommuner) av skolläkare och skolsköterskor.

Ansvar: RF-skolidrotten

 

• Personlig rådgivning mot tränare/aktiv som ligger i intervallet ”stört ätbeteende - anorektiskt beteende”. Detta arbete genomförs endast med de idrottsaktiva som tillhör någon landslagsgrupp.

Ansvar: SOK/RF

 

• Utbildning av resurspersoner avseende kunskap om näringslära och ätstörning vid varje Idrottens Utvecklingscenter (NIU) samt skapande av ett nätverk i dess regioner. Kostutbildning med alla specialförbunds landslag.

Ansvar: SOK/RF

 

• Att arbeta aktivt med utbildningar, tematiska seminarier och föreläsningar såväl riks som regionalt. Målgruppen skulle i så fall vara all övrig idrott (barn-, ungdoms- och breddidrott) förutom elitidrotten som SOK/RF-Elit tar ansvar för. För detta ändamål krävs det ett studiemateriel utifrån idrottens villkor kopplat till riskerna för att drabbas av anorexi.

Ansvar: SISU

 

• Ta fram materiel till arbete i form av temautbildningar inom varje specialförbunds tränarutbildning. Ovanstående skrift skulle kunna vara en basbok för anorexiblocket inom respektive specialförbunds tränarutbildning.

Ansvar: RF och SISU

 

• Ett ytterligare sätt är arbeta över de nordiska gränserna. Hur kan de nordiska ländernas riksidrottsorganisationer gemensamt arbeta med att förebygga och eventuellt behandla anorexi inom idrotten? En samordning mellan nordiska länder avseende forskning, behandling och presumtivt arbete. Här är Norge framgångsrika som föregångare med "Sunn Jenteidrett" liksom "Team Denmark"

Ansvar: RF

 

AVSLUTNING

Detta är några konkreta åtgärder, det finns säkert många fler. Det viktigaste är att vi tillsammans inom idrotten med hjälp av interna och externa medel arbetar vidare med att förebygga anorexi och att skapa förutsättningar för behandling av anorexi. Jag tycker till sist att alla former av samarbete på något sätt bör fortsätta och utvecklas tillsammans mellan idrottsrörelsen (RF, SOK och SISU) och Anorexicentrum. Detta arbete bör innehålla presumtiva åtgärder (utbildning, information, litteratur etc) och aktiv behandling (diagnos av riskidrottare och behandling enligt ovan beskrivning).

 

För att öka kunskapen om idrottsanorexi står jag gärna till förfogande.

Tag kontakt med Göran Andersson, 070-6015326, goran.andersson.rf@gmail.com

 

 

 

Idrottsträning i rehabilitering av patienter med ätstörningar

 

 

BAKGRUND

 

I studien Diagnos och behandling av anorexi inom elitidrotten, som Anorexicentrum vid Karolinska Institutet (Huddinge Sjukhus) genomförde tillsammans med RF-FoU (Riksidrottsförbundets forsknings och utvecklingsenhet) och CPU (Centrum för prestationsutveckling), visade man att grundorsakerna till anorexi inom elitidrotten är framför allt hög fysisk aktivitet (inklusive mycket träning) i kombination med svårigheten att äta så mycket mat som kroppen behöver för att återställa balansen mellan ”energiåtgång” och ”energiintag”. Undersökningen visade också skillnader mellan ”idrottsanorexi” och ”vanlig anorexi”.

 

I jämförelse med ”vanlig” anorexi framstår det tydligt att idrottsanorexi är mindre svårartad. Viktnedgången är inte lika stor hos idrottsanorektiker som hos vanliga. Störd kroppsuppfattning noterades inte hos idrottsanorektiker. Bilden av att man som smal tjej ser sig själv som en tjockis i spegeln stämmer inte heller. Den fysiska aktiviteten tillsammans med restriktivt ätande samt att idrottsflickorna är mycket inriktade på att prestera resultat är de avgörande faktorerna för att de ”drabbas” av idrottsanorexi. När man utvecklar anorexi följer också en upplevelse av att ha misslyckats. Många anklagar sig själva vilket innebär att de ställer höga, ibland orealistiska höga krav på sig och sina egna prestationer.

 

Flera av dessa flickor  i denna undersökning var också ”knappa” vegetarianer (äter mycket sallader och lite energirik kost) utan tillräcklig kunskap om näringslära, vilket medför stora problem vid hård fysisk träning. Man fann också att alla idrottsanorektiker hade blivit av med sin menstruation. Problem med trötthet och sömnlöshet var också mycket vanligt.

 

Vad det gäller psykiska problem anser forskarna vid Anorexicentrum att detta är mer en följd av idrottsanorexi och inte omvänt. Om det är så att bakomliggande psykiska problem skapar ett anorektiskt beteende skulle psykiska problem vara 10-15 ggr vanligare inom idrottsrörelsen än inom befolkningen i övrigt eftersom anorexi är 10-15 ggr vanligare inom idrotten (Bergh C, Södersten P, 1993). De psykiska problem som noteras under undersökningen, t ex ångest, lindrig viktfobi och självmordstankar, får istället ses som ett resultat av idrottsanorexin. Detta tolkningssätt får dock ej förringa betydelsen av de psykiska problemen. Emellertid får man vid en diagnos av anorexi (inkl idrottsanorexi) ha en annan utgångspunkt än bara den psykiatriska inriktningen.

 

I tidigare studier (Bergh C, Södersten P, 1993 och Sundgot-Borgen J. 1993) visade man dels att ätstörningar är vanligare hos elitidrottare än hos normalbefolkningen dels att vissa idrotter var mer utsatta än andra. Man vet också att var sjätte elitidrottande idrottsgymnasieflicka visar symptom på anorexi, dvs ett anorektiskt beteende. Anorexi är dessutom den tredje vanligaste sjukdomen bland flickor i åldern 14-19 år.

 

Cecilia Bergh och Per Södersten hävdar att anorexi inom elitidrotten kan mycket väl ha andra orsaker än de psykiskt betingade. Resultaten visar att det inte alls behöver vara dominanta föräldrar, hårda tränare eller flickor med psykiska problem som orsakar ett anorektiskt beteende vilket sedan ger sjukdomen anorexi. Det kan istället vara biologiska grundorsaker till att man lättare hamnar i ett anorektiskt beteende inom elitidrotten.

 

Uthållighets-, vikt- och estetiska idrotter hade mer problem med anorexi än andra idrottsgrenar, men samtidigt konstaterades att alla idrottsgrenar hade eller har haft någon aktiv med anorektiska problem. Därmed blir tränarens roll inom olika idrotter mer viktig när det gäller att upptäcka ett anorektiskt beteende hos de aktiva (Andersson G, 1996).

 

Dessa faktorer möjliggör en annan syn på anorexi och därmed också en annan form av behandling som både tar mycket kortare tid och kostar mycket  mindre pengar. Denna behandling är framarbetad vid Anorexicentrum (Bergh C, Eklund S, Eriksson M, Lindberg G, Södersten P, 1996).

 

Behandlingen av dessa elitidrottande patienter vid Anorexicentrum är mycket annorlunda än traditionell psykiatrisk behandling. Människan sätts i centrum och behandlingen är helhetsbaserad. Denna behandlingsform har både varit mycket effektiv och har nått väldigt bra resultat. I samtliga fall (hittills ett 20-tal) har patienterna blivit friska. Behandlingstiden har i genomsnitt tagit 7 månader (spridning 3,5-14 månader).

 

Kärnan i behandlingsformen är att minska aktiviteten och att med hjälp av Mandometer® lära sig att successivt normalisera sitt ätande samt att efter varje måltid (3 st) vila liggande med värme.

 

Eftersom träningen är en mycket stor del av en idrottares liv och att för mycket träning är en av huvudorsakerna till att få anorexi inom idrotten vore det självklart att arbeta med denna variabel mera ingående i behandlingen av patienterna. Dessutom kan det vara ett sätt att höja effektiviteten ytterligare i behandlingen genom att arbeta aktivt med träningen i rehabiliteringen. Detta skulle innebära att man arbetar mycket mer med aktivitets- och träningsplanering för varje individ (elitidrottare med ätstörning) i behandlingens olika faser (5 st). Denna planering, framför allt träningen, genomförs tillsammans med en tränare, som är involverad i problematiken, och med vårdpersonalen vid Anorexicentrum och varje enskild patient. Kopplingen mellan olika kategorier i behandlingen skulle i så fall bli unik.

 

 

 

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

 

Syftet med denna typ av arbetssätt är dels att ta reda på om tränaren och träningen har någon betydelse för patienten i behandling, dels att kunna tillföra betydelsefull kunskap och en större insikt om anorexi-/bulimibehandling till idrottsrörelsen för sitt presumtiva arbete i form av utbildning och information till ungdoms- och elitidrotten.

 

Resultatet av tränarens insats kan då bli en viktig del i ett förebyggande arbete men framför allt en kunskap att använda tillsammans med tränare som har aktiva med ätstörningar, stört ätbeteende eller anorektiskt beteende. Om man tillsammans med tränare och drabbade idrottare i olika idrottsgrenar tidigt kan ta tag i problematiken är det mycket lättare att normalisera ett felaktigt beteende (för lite mat och för mycket träning i kombination med höga prestationskrav).

 

Denna typ av behandling eller alternativ träning, som man kan kategorisera det till, skulle förmodligen minska antalet idrottare i sjukdomen anorexi och att fler av de drabbade idrottarna kommer troligtvis snabbare tillbaka till normal träning och tävling. 

 

De frågor som jag ville ha svar på kan sammanfattas med en enkel fråga:

• Kan adekvat idrottsträning på olika nivåer påskynda behandlingen för patienter med ätstörningar?

 

 

METOD OCH GENOMFÖRANDE

 

Under tiden 1/9-31/12 1996 har jag fått möjligheten på RF-FoUs uppdrag att som tränare med personal och patienter vid Anorexicentrum, Karolinska Institutet, att testa träningens betydelse för patientens tillfrisknande. Mitt arbetet har i huvudsak varit riktat mot dem (i huvudsak kvinnor) som på olika sätt har drabbats av anorexi genom sitt idrottande (9 st, varav 2 män, medianålder 19 år, spridning 16-38 år), men vissa patienter (utan koppling till tidigare träning inom idrotten) har även varit föremål för mitt arbete (5 st, medianålder 16 år, spridning 10-18 år).

 

Dessutom har jag under året aktivt arbetat med landslagsidrottare (5 st, varav 1 man, medianålder 17 år, spridning 17-24 år) som genom sin elitidrottsatsning på olika sätt har hamnat i ätstörningar och i ett anorektiskt beteende. Dessa hade ej kommit till den nivå som anses vara i behov av sjukvård, men ändå så allvarligt att fortsatt träning och bantning skulle leda till anorexi. Dessa fall behandlas separat i denna rapport.

 

Arbetssätt

Mitt arbete har varit helt och hållet inriktat på träning/tävling vilket innebär att det mesta i mitt innehåll har kretsat kring idrottsfysiologi, näringslära för idrotten, prestationspsykologi samt teknik för idrottsgrenen i fråga. Dessutom har hälsan och sociala faktorer också fått en relativt stor del av min verksamhet.

 

Den allra första kontakten som jag hade med varje patient har haft som mål att skapa en relation mellan mig och patienten för att under efterföljande träffar kunna arbeta aktivt med var och en. Denna relation bygger i första hand på förtroende och ömsesidig respekt mellan mig och patienten. Enligt min tränarfilosofi är relationsskapande möte viktigt för att skapa förutsättningar för ett konstruktivt arbete mellan människor eller i en grupp för att nå ett gemensamt mål. Efter att ha passerat detta nyckelhål har varje möte blivit ett aktivt arbetsmöte i förhållande till varje patients målsättning avseende tränings- och tävlingsnivå efter friskskrivning. Dessa målsättningsdiskussioner har varierat från två-åtta träffar. För en del har det gått relativt snabbt att formulera sina tränings- och tävlingsmål, medan det för de flesta har varit ett processarbete i flera veckor. Nedanstående uppgifter har med olika tidsåtgång, beroende på respektive patients utgångsläge i behandlingen, genomförts:

 

• personliga samtal avseende träningsmål efter friskskrivning
• personliga samtal avseende individuell träningsplanering och träningsgenomförande
• enskilda aktiviteter med respektive patient avseende olika träningsmodeller
• gruppaktiviteter avseende lämpliga träningar för olika behov
• teoretiska genomgångar avseende fysiologisk, teknisk och mental träning, enskilt och i grupp
• teoretisk genomgång avseende kostens betydelse för idrottsprestationen, enskilt och i grupp
• enskilda samtal avseende hälsan och det sociala livet, där idrotten är en pusselbit av det stora livspusslet
• uppföljningen av träningen, praktiskt och teoretiskt

 

Träning

Träningen genomfördes i fem faser:

• Fas 0        Ingen aktivitet, formulering av träningsmål.
• Fas 1        Låg intensitet.
• Fas 2        Låg till medel intensitet.
• Fas 3        Låg, medel till hög intensitet.
• Fas 4        Fri träning efter friskskrivning.

 

Fas 0             Ingen aktivitet, formulering av träningsmål.

Under denna fas försöker vi formulera både kort- och långsiktiga mål avseende träning och eventuell tävling (efter friskskrivning). Varje patient har före sjukdom haft sin tränings- och tävlingsnivå som vi diskuterar rimligheten att komma tillbaka till igen. Den viktigaste arbetet i denna fas är att skapa en relation mellan patienten och mig vilket går ut på att jag berättar om vem jag är, mina erfarenheter från ungdoms- och elitidrotten samt hur jag fick intresse för anorexi inom elitidrotten. Patienten berättar om sig själv och om sitt idrottande men framför allt om nuläget och framtida drömmar. Patienten beskriver hur hans/hennes behandlingen går till (kost, vila, andra aktiviteter ex sjukhusskola). Varje behandling är individuellt anpassad. Mitt mål med dessa inledande möten är att jag vill skapa mig en bild av patienten så att jag kan arbeta så optimalt som möjligt. Kontakten mellan mig som tränare och övriga i behandlingsteamet är här mycket viktigt för att kunna ge patienten helheten i behandlingen och att vi informera om varandras olika åtgärder i behandlingen. Det gäller att vi är synkroniserade för att kunna ge patienten samma budskap i behandlingen fast på olika sätt.

 

Fas 1             Låg intensitet.

Under föregående fas har jag varit inne och tangerat fysiologi och näringslära. Under denna fas försöker vi utifrån var och ens idrottsgren dels analysera kraven och dels specificera patientens kapacitet in förhållande till idrottens krav. Syfte med detta är medvetengöra och motivera patienten till en styrd träning som leder till målet och till mycket lite övrig fysisk aktivitet. Praktiskt handlar det väldigt mycket om att hitta rätt tempo, rätt nivå och rätt intensitet på var och ens träning. Träningen består till allra största del av promenader under 20-40 minuter (dagligen) eller inomhusaktivitet i form av rörelseträning (ex lågintensiv gympa), kroppsbehärskningsövningar eller något enklare bollspel (ex mjuktennis eller bordtennis). Orienteringskartor runt Huddinge Sjukhus används ofta i samband med uteträningen. Syftet med detta är dels att lära sig hur man tar sig från ett ställe till ett annat dels som ett medel att reglera farten och att fokusera tankarna på något annat än bara det fysiska i träningen. Träningen kan också vara lite mer specifik grennära (ex skotträning i basket eller i innebandy). Det är mycket viktigt att aktiviteten hålls på en sådan nivå att viktutvecklingen fortfarande är stabil. Skulle vikten minskar under perioden förlorar man mycket dyrbar tid i behandlingen (2-4 veckor).

 

Fas 2             Låg till medel intensitet.

Det är under denna fas som tillfrisknandet tar fart. Nu är patienten mycket motiverad till fysisk aktivitet. Träningen får mer och mer en större betydelse i patientens behandling. Negativ fysisk aktivitet t ex  gå upp och ner i trappor eller ta extra varv runt huset avtar markant. Patienten ser att träningen i sig är nyttig för behandlingens fortskridande. Intensiteten varieras mellan låg och medel, vilket innebär växelvis promenader, lätt joggning i ”snacktempo” (50-70% av maximal hjärtfrekvens) till fartökning i ett tempo av medel intensitet  (70-80% av maximal hjärtfrekvens). Träning bedrivs både på stig och i obanad terräng med karta. Istället för löpning kan motsvarande träning bedrivas på cykel eller skidor och som simning (om vattnet är varmt, mer än 30° C). Träningen kan också vara låg- eller medel intensiv gympa samt matchliknande spel.

 

Fas 3             Låg, medel till hög intensitet.

Stegvis har träningen utökats för att under denna fas kunna blanda all typ av aerob träning i patienternas respektive idrottsgren men också i andra aktiviteter som bygger upp allmän styrka och central aerob kapacitet. Tekniken i respektive gren tränas nu mer specifikt. Begreppen periodisering och återhämtning mellan träningspassen förs in som viktiga element i träningen. De sista veckorna före friskskrivandet innehåller en normal ”frisk” träningsvecka, undantagit match, tävling eller anaerob träning.

 

 

Fas 4             Fri träning efter friskskrivning.

Denna fas innehåller den nivå av träningsmängd, träningskvaliteér samt match eller tävling som målet för varje patient var formulerat under fas 0. Nu kan patienten träna fritt under eget ansvar med regelbundna återbesök var 3:e månad.

 

 

Exempel på en patients stomprogram i behandlingen

En normal dag

07.15             Uppgång

07.30-08.00   Frukost

08.00-09.00   Vila, nerbäddad

09.15-10.00   Till Anorexicentrum

10.00-10.15   Mellanmål

10.15-12.00   Skolarbete på sjukhusskolan

12.00-12.30   Lunch

12.30-13.30   Vila, nerbäddad

13.30-14.00   Fri aktivitet, ex läxarbete

14.00-15.00   Fysisk träning, fas 1-4, inkl dusch

15.00-15.15   Mellanmål

15.15-17.00   Fri aktivitet, ex läxläsning eller arbete tillsammans med andra patienter

17.00-18.00   Åter till hemmet

18.00-18.30   Middag

18.30-19.30   Vila, nerbäddad

19.30-21.00   Fri aktivitet, egna intressen

21.00-21.30   Kvällsmål

22.00-07.00   Nattvila

 

Idrottsträningen under en vecka vid olika faser

Dag               Fas 1             Fas 2             Fas 3             Fas 3, slut                  Fas 4

Måndag         Pro 20           Pro 30           Vila                Vila                             Vila

Tisdag           Pro 20           Låg 20           Med 30          Låg 60                        Hög 40

Onsdag         Pro 30           Pro 30           Låg 45           Med 30                       Låg 60

Torsdag         Pro 20           Låg 20           Med 30          Låg 45                        Styrka 45

Fredag          Pro 20           Pro 30           Vila                Vila                             Vila

Lördag           Pro 30           Låg 20           Låg 45           Låg 50                        Låg 60

Söndag         Pro 40           Med 20          Med 30          Låg 20 + Hög 20        Låg 30 + Hög 30                                                                                                               

 

Förklaring:     Pro                Promenad

                      Låg                Löpning i låg intensitet, puls 125-140

                      Med               Löpning i medel intensitet, 150-170

                      Hög               Löpning i hög intensitet, 170-180

Exempel:       Pro 20           Promenad 20 minuter

 

Arbetstid

Mitt arbete med patienterna har genomförts under 1-2 dagar i veckan. Dessa dagar har varit 4-5/9, 11-12/9, 18/9, 25-26/9, 4/10, 10/10,15/10, 22/10, 30-31/10, 8/11, 12/11, 26/11, 4-5/12, 18/12, 27/12, 10/1-97. Varje patient har av naturliga skäl fått olika mycket tid till behandling. Tidigt i behandlingen är det till allra största delen en fråga att ändra sin ätstörning till ett normalt ätbeteende. Detta har den ordinarie personalen ansvarat för. Ju närmre en friskskrivning patienten har kommit, har jag fått mer tid att disponera per patient.

 

De inledande träffarna har i vissa fall bara tagit ½-1 timme medan i andra fall både har varit längre och fler till antalet. Vid därefter påföljande träffar, möten, träningar eller aktiviteter har jag avsatt 1-4 timmar per patient eller per grupp.

 

 

 

RESULTAT

 

Resultatet från denna del av behandlingen beskrivs nedan utifrån varje enskild patient, eftersom var och en är en fallstudie i sig. Under denna relativt korta tid kan jag ej beskriva hela förloppet från sjukdom till frisk då varje patient är unik och mycket olika kommen i sin totala behandling.

 

Patienter med koppling till tävlings- och elitidrotten:

Patient 1

Man, 16 år, anorektiker. Har genomgått alla faserna, men fick gå tillbaka till fas 3 för att få sin träning styrd ett tag till tills målvikten blev stabiliserad. Är för närvarande i fas 4 och tränar idag 5 pass per vecka där något eller några pass är av högintensiv karaktär. Dagsdosen är maximerad till 60 minuter. Är idag friskskrivning och går på återkommande kontroll.

 

Patient 2

Man, 16 år, anorektiker. Har genomgått alla faserna, men har fått gå tillbaka till fas 3 för att ha sin träning styrd ett tag till tills hans träningsdos är i harmoni med sin viktökning. Tränar för närvarande 5 pass/vecka där något pass är av högintensiv karaktär. Dagsdosen är maximerad till 45 minuter. Är idag friskskrivning och går på återkommande kontroll.

 

Patient 3

Kvinna, 16 år, anorektiker. Har genomgått fas 0 och är på väg in i fas 1. Utvecklingen  har gått långsamt och därför har min behandling endast handlat om det teoretiska.

 

Patient 4

Kvinna, 19 år, anorektiker. Har genomgått alla faserna. Tränar för närvarande 5 pass/vecka där några pass är av högintensiv karaktär. Dagsdosen är maximerad till 90 minuter. Tränar och tävlar på nationell elitnivå. Är idag friskskrivning och går på återkommande kontroll.

 

Patient 5

Kvinna, 19 år, anorektiker. Har genomgått alla faserna. Tränar för närvarande 5-7 pass/vecka där några pass är av högintensiv karaktär. Dagsdosen är maximerad till 75 minuter. Tränar och tävlar på distriktselitnivå. Är idag friskskrivning och går på återkommande kontroll.

 

Patient 6

Kvinna, 22 år, anorektiker. Har genomgått alla faserna, är dock skadad. Tränar för närvarande alternativ träning 3-4 pass/vecka där inget pass är av högintensiv karaktär. Dagsdosen är maximerad till 45 minuter. Tränar och tävlar (skadefri) på distriktselitnivå. Är idag friskskrivning och går på återkommande kontroll.

 

Patient 7

Kvinna, 26 år, anorektiker. Har genomgått fas 1-2 och kan mycket snart börja fas 3. Dagsdosen maximerad till 30 minuter.

 

Patient 8

Kvinna, 32 år, anorektiker/bulimiker. Är för närvarande i fas 0 och kan mycket snart börja

fas 1.

 

Patient 9

Kvinna, 38 år, anorektiker. Är för närvarande i fas 1 och kan snart börja fas 2.

 

 

Patienter utan koppling till tävlings- eller elitidrotten:

Patient 10

Kvinna, 10 år, anorektiker. Har genomgått fas 0-1 och kan nu börja fas 2.

 

Patient 11

Kvinna, 16 år, anorektiker. Har genomgått fas 0 och kan eventuellt börja fas 1 inom kort.

 

Patient 12

Kvinna, 17 år, anorektiker. Har endast genomgått fas 0.

 

Patient 13

Kvinna, 18 år, anorektiker. Har genomgått fas 0-2 och bör ligga kvar i denna fas ytterligare 1-2 månader beroende på utvecklingen.

 

Patient 14

Kvinna, 18 år, anorektiker. Har endast genomgått fas 0.

 

 

Elitidrottare på landslagsnivå i ett anorektiskt beteende:

Idrottare 1

Man, 17 år, simning. I början halverades träningsmängden (från 10 pass till 5 pass i veckan), tävlingsdeltagande bibehölls och noggrann måltidsordning infördes. Nästa steg blev att ändra innehållet i kosten med inriktning på ökat fettintag. Träningen har efterhand med tränarens hjälp blivit mer kvalitetsinriktad och är idag uppe i normal dos. Anses idag vara helt frisk men följs upp varje månad med telefonsamtal.

 

Idrottare 2

Kvinna, 17 år, orientering. I början minskades träningen till en fjärdedel, inget tävlande och noggrann måltidsordning infördes. Nästa steg blev att ändra innehållet i kosten med inriktning på ökat fettintag. Träningen har efterhand med föräldrarnas hjälp blivit mer kvalitetsinriktad och är idag uppe i normal dos. Tävlar åter i elitklass. Anses idag vara helt frisk men följs upp varje månad med telefonsamtal.

 

Idrottare 3

Kvinna, 17 år, orientering/skidorientering. I början minskades träningen till hälften, endast en tävling/vecka och noggrann måltidsordning infördes. Nästa steg blev att ändra innehållet i kosten med inriktning på ökat fettintag. Träningen har efterhand med föräldrarnas och tränarens hjälp blivit mer kvalitetsinriktad och är idag uppe i normal dos. Tävlar åter fullt ut i elitklass. Anses idag vara helt frisk men följs upp varje månad med telefonsamtal.

 

Idrottare 4

Kvinna, 24 år, alpin skidåkning. Genom samtal vid ett tillfälle fått kvinnan att acceptera behovet av näringsriktig kost (bl a fettets betydelse) och noggrann måltidsordning. Tränar fullt ut och tävlar internationellt med framgång. Anses idag vara nästan helt frisk men följs upp varje månad med telefonsamtal. Jag har en nära kontakt med tränaren vilken har stor betydelse för hennes fortsatta karriär.

 

Idrottare 5

Kvinna, 24 år, aerobic. Genom samtal vid fyra tillfällen försökt få kvinnan att acceptera behovet av näringsriktig kost (bl a fettets betydelse) och noggrann måltidsordning. Har ännu ej lyckats med detta fullt ut. Hon har svårt att acceptera förändringen fast hon själv vill. Tränar dock lite mindre än tidigare. Anses fortfarande ha ett anorektiskt beteende.

 

 

SAMMANFATTNING

 

Värdering av resultaten

Behandlingen av anorexipatienter vid Anorexicentrum fokuseras i första hand mycket kring att äta rätt och att minimera den fysiska aktiviteten. Mitt arbete med den fysiska och praktiska träningen med patienterna har börjat när de har kommit in ett rätt ätbeteende och när de är lugna med sin onormala fysiska aktivitet. Dessa patienter längtar efter för att kunna röra sig på olika sätt. Eftersom den fysiska träningen är en viktig del av deras liv är denna träning också viktig att ha med i behandlingen. Träningen som patienterna har fått under denna tid med min medverkan som tränare har varit mycket styrd både vad det gäller intensitet och omfång.

 

I diskussion med patienterna och personalen vid Anorexicentrum avseende träningens betydelse i behandlingen anser samtliga berörda att den har en stor betydelse för dels effektivare behandling dels för det egna ansvaret av sin träning vid friskskrivning.

 

Effektivare behandling

Patienterna, framför allt de med idrottsbakgrund, upplever att de blir mer motiverade till ätträning för att kunna börja med idrottsträningen. De menar att tack vare idrottsträningens införande skapar detta i sig motivation att lättare genomföra ätträningen med Mandometerns® hjälp. Att sätta idrottsliga mål och hur med träningens hjälp nå dessa mål skapar också en motivation för att genomgå behandlingen. Man kan alltså i första hand påstå att idrottsträningens teoretiska och praktiska delar fungerar ungefär som en katalysator i behandlingen. Träningen är viktig del av behandlingen för att stimulera, inspirera och motivera patienterna till behandlingen. Ju snabbare de får rätt ätbeteende och minimera sin negativa fysiska aktivitet desto tidigare får patienterna börja med den positiva idrottsträningen.

 

Efter denna korta tid (5 månader) vill jag påstå att träningen har haft en positiv betydelse för patientens friskskrivning både vad det gäller behandlingstiden och behandlingens innehåll. Behandlingstiden blir troligtvis både kortare och mer meningsfull eftersom varje patients träning har betydelse för dennes idrottsgren och eventuella tävlingsmål.

 

Egen träning efter friskskrivning

Idé med idrottsträningen är att varje patient arbetar med sin idrottsgren och sina idrottsliga mål efter friskskrivning. Bl a tack vare målformuleringen av träning och tävling, krav- och kapacitetsanalys av idrottsgrenen, periodisering och återhämtning, kunskap om energiförbrukning vid olika träningsintensiteter har patienten fått en bra plattform för att förstå hur just han eller hon bör träna för att uppnå sina mål. Jag tror att den ”utbildning” som patienterna har fått i idrottsträning under denna tid är mycket betydelsefull för deras sätt att genomföra träningen på egen hand efter friskskrivning.  

 

 

DISKUSSION

 

Behandlingen vid Anorexicentrum

Under hösten-96 har mitt engagemang ”mot anorexi inom idrotten” allt mer upptagit min tid såväl den arbetsreglerade som den fria tiden. Eftersom jag har levt med problematiken på nära håll inom min idrott orientering, är det kanske en naturlig förklaring till mitt intresse för frågan.

 

Tack vare behandlingsformen, som Anorexicentrum har tagit fram och vidareutvecklat, fanns det för mig en stor möjlighet att arbeta med patienter mycket direkt. I mitt arbete som tränare, studiecirkelledare, instruktör och inte minst bollplank och lyssnare tycker jag mig se en mycket stark koppling till att behandlingen både känns mer meningsfull och att mitt arbete stimulera och motivera patienterna till ett tidigare friskskrivande.

 

Eftersom man arbetar i huvudsak med två parametrar (ökat kostintag och minskad aktivitet) i början av behandlingen, är det viktigt att patienterna får en professionell vägledning och stöttning i sin väg tillbaka till sitt tävlande på var och ens normala nivå. Den träning och utbildning, som patienterna har fått under denna korta tid, upplever jag har varit mycket tillfredsställande och motiverande för dem.

 

Samarbetet mellan Anorexicentrum och mig (RF) har varit, för båda parter, mycket givande. För min del har jag lärt mig mycket om aktivt lyssnande, kommunikation, relation och att äta under anorektiska förhållanden. Personalen vid Anorexicentrum har fått en större insyn och kunskap i träningsfysiologi och vad träning på elitnivå innebär.

 

Forskningen vid Anorexicentrum vid Huddinge Sjukhus har brutit ny mark för ett alternativt tänkande avseende diagnos och behandling av anorexi. Det är inte bara idrotten utan även patienter med ”vanlig anorexi” kommer att ha glädje och nytta av deras behandlingsmetoder. Därför är det glädjande att idrottsrörelsen har varit en pionjär med sitt nytänkande genom att stötta detta och tidigare projekt. Eftersom både kostnaden och tiden för behandlingen är avsevärt lägre och kortare än konventionell behandling har idrotten därmed bidragit väsentligt till samhällsnyttiga åtgärder för nya behandlingsmetoder inom sjukvården.

 

Utbildning i förebyggande syfte

Olympisk Support (fd Centrum för Prestationsutveckling) har under förra året startat en kost-utbildning för elitidrottare på landslagsnivå, ”Ät bättre-prestera bättre”. Syftet med detta är att öka tränarnas och de aktivas kunskap, insikt och medvetenhet avseende kostens betydelse för prestationsförmågan. Denna utbildning har av specialförbundens landslagskommiteér mottagits över förväntan och den fortsätter därför under 1997.

 

Ett ytterligare sätt är att RF och SISU arbetar aktivt tillsammans med utbildningar, tematiska seminarier och föreläsningar såväl riks som regionalt. Målgruppen skulle i så fall vara all övrig idrott (barn-, ungdoms-- och breddidrott) förutom elitidrotten som Olympisk Support tar ansvar för. För detta ändamål krävs det en skrift utifrån idrottens villkor kopplat till riskerna med anorexi.

 

Ett tredje sätt är arbeta över de nordiska gränserna. Hur kan de nordiska länderna gemensamt arbeta med att förebygga och eventuellt behandla anorexi inom idrotten? Kan man t.o.m. få in anorexi i den nystartade elitidrottsförsäkringen (Folksam)?

 

Jag tycker till sist att alla former av samarbete på något sätt bör fortsätta och utvecklas tillsammans mellan RF och Anorexicentrum. Detta arbete kan innehålla presumtiva åtgärder (utbildning, information, litteratur etc) och aktiv behandling (diagnos av riskidrottare och behandling enligt ovan beskrivning).

 

 

 

 

 

REFERENSLISTA

 

• Andersson G. (1996). Idrottsanorexi -vad är det?. Centrum för Prestationsutveckling, Riksidrottsförbundet. Rapport.
• Bergh C, Södersten P. (1993). Eftersatt forskning om anorexi och bulimi. Läkartidningen 90:1372
• Bergh C, Södersten P. (1995). Diagnos och behandling av anorexi inom elitidrotten. Karolinska Institutet. Rapport.
• Bergh C, Södersten P. (1996). Anorexia nervosa, self-starvation and the reward off stress. Nature Medicine, volume 2, number 1: 21-22.
• Bergh C, Eklund S, Eriksson M, Lindberg G, Södersten P. (1996). A new treatment of anorexia nervosa. The Lancet, volume 348, number 9027, pages 611-612.
• Dreber A, Örtendahl C. (1993). Ett liv av vikt. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. Rapport.
• Miles R. (1988). Kvinnorna och världshistorien. Borås.
• Råstam M. (1990). Anorexia Nervosa in Swedish urban teenagers. Institutionen för pediatrik och barnpsykiatri. Göteborgs Universitet. Akad avh.
• Maten som fiende. (1992). Stockholm: Riksidrottsförbundet. SISU.
• ·    Olofsson E. (1989). Umeå Universitet. Rapport 23/89.
• ·    Sundgot-Borgen J. (1993). Eating disorders in female elite athletes. The Norwegian University of Sport and Physicale Education. Akad avh.